"Jag läste Hamsun -- och därför ljuger Pippi Långstrump så förtvivlat!" sto på trykk i Expressen den 24. november 1974. Jeg har lest det i Elefanten i biblioteket. En biblioteksantologi sammanställd av Meta Ottosson, En bok för alla, 1994. En bok jeg stadig vender tilbake til for øvrig, med bidrag av Einar Økland, Astrid Lindgren, Thomas Tranströmer, Per Olov Enquist, Anatole France, Virginia Woolf, Peter Weiss og en rekke andre kjente forfattere.
Lindgren skildrer hvordan hun som ganske ung og ny i storbyen går inn på Stadsbiblioteket på Sveavägen. "... jag glömmer aldrig hur det kändes att komma inn i den där stora rotundan og se ett hav av böcker. Det var bara att ta för sig, trodde jag." Det var det imidlertid ikke, for først måtte hun ha lånekort, og det tok et par dager. Da begynte Astrid Lindgren å gråte ved tanken på den lange søndagen som lå foran henne, uten hverken bøker eller mennesker. Og nesten uten mat. "På något vis lyckades jag endå komma igenom den tomma söndagen, och nästa söndag satt jag som sagt under häggen och läste Sult, och allt blandade sig till en enda intensiv lycka över boken och samhörighet med den unge Hamsun och alla andra som gick omkring och svalt i världens städer."
Og Hamsun gjorde inntrykk. "Hur jag skrattade där jag satt på bänken, jeg måste hålla upp boken för ansiktet för att inte någon som gick förbi skulle tro att jag var förryckt, ja, jag led av skratt, när jag läste om J.A. Happolati, mannen som hade uppfunnit den elektriska psalmboken. Kanske hade Pippi Långstrump aldrig blivit en så enorm lögnerska om inte Hamsun hade suttit på sin träbänk og stormljugit om den vidunderlige Happolati för en beskedlig halvblind gammal gubbe som kommer och slår sig ned bredvid honom."
